Treat others the way you want to be treated
Detta är inte ett roligt eller särskilt glatt inlägg, det krävs dessutom en hel massa mod för att skriva det.
Jag känner att jag vill skriva det ändå "skriva av mig" eller vad det nu kan heta.
Snart är det tre år sedan jag blev sjuk. Jag "sprang in i en stenhårt vägg i full fart",
eller drabbades av en utmattningsdepression som det heter.
Livet har varit som en känslomässig bergochdalbana sedan dess.
Troligtvis var mitt liv så redan innan, men nu känner jag allt på ett helt annat sätt.
Nu kämpar jag varje dag, varje minut, varje sekund för att jag ska må bättre.
Det är grymt svårt och tuff att ändra mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara och mitt beteende,
men jag är på väg åt rätt håll, och har kommit mycket långt på vägen att bli "frisk"
Samtidigt som denna "krasch" förvann min mormor ur mitt liv och även flera andra nära släktingar.
Jag vet än idag inte varför, jag vet att jag inte har gjort dem något ont.
Det som gör mig mest ledsen är att de inte vill träffa mina barn.
Minstingen som blir två år snart har de aldrig ens träffat.
7-åringen frågade på julaftonsmorgonen
"mamma har jag en gammelmormor?"
"Ja det är ju mormors mamma, kommer du ihåg gomma?"
Han svarar "näee.. hon är död va?"
"Nej, hon är inte död, vi träffar henne inte så ofta bara" svarar jag
Tårarna brände rejält bakom ögonlocken...
Usch, hur kan man göra såhär?
Hur kan man bara kasta bort människor ur sitt liv helt utan anledning?
Under dessa tre år jag har varit sjuk har jag ju också fått lära mig
"the hard way" vilka som är mina riktiga vänner.
Många har försvunnit helt ur mitt liv.
Det gör väldigt ont när människor som man har känt hela livet,
sådana som man trodde var riktigt riktigt nära vänner försvinner när man som mest behöver dem.
Samtidigt har jag kommit närmare andra i min umgängeskrets,
och det har kommit nya härliga människor i mitt liv, vilket känns helt fantastiskt.
Jag värderar alla i min närhet högt, de betyder jättemycket för mig ♥
Jag har ju dessutom världens bästa mamma och pappa, bröder med respektive,
den underbaraste sambon och de tre härligaste barnen i hela universum ♥
Jag är lyckligt lottad!
Nu har jag bestämt mig för att gräva fram "jäklar anamma", som jag vet att jag har långt därinne.
Nu ska all min energi läggas på positiva saker, människor och händelser.
Jag ser fram emot ett nytt härligt år.
Välkommen 2014 :-)
Jag känner att jag vill skriva det ändå "skriva av mig" eller vad det nu kan heta.
Snart är det tre år sedan jag blev sjuk. Jag "sprang in i en stenhårt vägg i full fart",
eller drabbades av en utmattningsdepression som det heter.
Livet har varit som en känslomässig bergochdalbana sedan dess.
Troligtvis var mitt liv så redan innan, men nu känner jag allt på ett helt annat sätt.
Nu kämpar jag varje dag, varje minut, varje sekund för att jag ska må bättre.
Det är grymt svårt och tuff att ändra mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara och mitt beteende,
men jag är på väg åt rätt håll, och har kommit mycket långt på vägen att bli "frisk"
Samtidigt som denna "krasch" förvann min mormor ur mitt liv och även flera andra nära släktingar.
Jag vet än idag inte varför, jag vet att jag inte har gjort dem något ont.
Det som gör mig mest ledsen är att de inte vill träffa mina barn.
Minstingen som blir två år snart har de aldrig ens träffat.
7-åringen frågade på julaftonsmorgonen
"mamma har jag en gammelmormor?"
"Ja det är ju mormors mamma, kommer du ihåg gomma?"
Han svarar "näee.. hon är död va?"
"Nej, hon är inte död, vi träffar henne inte så ofta bara" svarar jag
Tårarna brände rejält bakom ögonlocken...
Usch, hur kan man göra såhär?
Hur kan man bara kasta bort människor ur sitt liv helt utan anledning?
Under dessa tre år jag har varit sjuk har jag ju också fått lära mig
"the hard way" vilka som är mina riktiga vänner.
Många har försvunnit helt ur mitt liv.
Det gör väldigt ont när människor som man har känt hela livet,
sådana som man trodde var riktigt riktigt nära vänner försvinner när man som mest behöver dem.
Samtidigt har jag kommit närmare andra i min umgängeskrets,
och det har kommit nya härliga människor i mitt liv, vilket känns helt fantastiskt.
Jag värderar alla i min närhet högt, de betyder jättemycket för mig ♥
Jag har ju dessutom världens bästa mamma och pappa, bröder med respektive,
den underbaraste sambon och de tre härligaste barnen i hela universum ♥
Jag är lyckligt lottad!
Nu har jag bestämt mig för att gräva fram "jäklar anamma", som jag vet att jag har långt därinne.
Nu ska all min energi läggas på positiva saker, människor och händelser.
Jag ser fram emot ett nytt härligt år.
Välkommen 2014 :-)
Kram! Vet hur du har det ! Har kännt av det pga M:s sjukdom. Folk som valt bort oss eller som tittar snett. Men saker vi inte kan påverka har vi valt att låta gå. Det har gjort oss starka. Du har en fantastiskt fin familj och får försöka intala dig själv att det trots allt är det enda viktiga. Bland många äldre är allt som har med själens sjukdomar så tabubelagt och skamfullt tyvärr. Detta för med sig mycket sorg och önödigt söndrande i många familjer! Kram till dig och familjen! Du gör det jättebra!!!!! C