Rutin och balans


 
Nu har jag börjat schemalägga mina dagar enligt: 8+8+8
8 timmar sömn,
8 timmar arbete,
8 timmar övrigt.

Jag behöver rutiner för att få balans.
Som det sett ut nu har jag bara jobbat och sovit...

Eftersom jag inte arbetar heltid, så ska de 8 timmarna fyllas med rehabilitering = sådant som får mig att må bra.
Hoppas att det blir bra, det känns bra i alla fall!

Kramar!
/Lisa
 





Slut som artist

 
Idag har jag minst sagt haft för mycket att göra,
haft alldeles för många tider att passa. 
Dessutom började dagen lite extra tidigt då treåringen vaknade före 5:00. 
 
7:30 Väcka barnen, klä på,fixa frukost och gå till skola/förskola
9:00 Hemma igen, byta om och kaffe
9:30 Gå till träningen 
10:00 Träna 
11:30 hemma, duscha. Gå till skolan 
12:40 Utvecklingssamtal nioåringen 
13:30 skjuts till sjukgymnasten 
14:00 sjukgymnasten (basal kroppskännedom) 
15:15 Buss 
16:00 Hämta barnen 
16:30 promenera hemåt 
17:00 Hemma!!! 😊 
 
Det får inte bli sådana dagar, jag mår inte bra  när det blir så. 
Försöker tänka positivt, och ger mig själv en stor klapp på axeln. Trots att jag är helt dränerad och inte klarar av att röra mig så var det "Grymt bra jobbat"!!! 
 
 
 
 

min väg tillbaka

 
Om lite mindre än en månad har jag varit sjukskriven i fyra år.  Fyra år! Det är en lång tid, men det får ta den tid som behövs - det viktigaste är ju att jag blir frisk. 
Det har varit tufft, svårt och jobbigt... riktigt fördjävligt vidrigt och nattsvart ibland.  
Det jag har är utmattningsdepression med ångestpåslag.
 
Det jobbigaste är när jag inte känner igen mig själv. Från att vara en person som älskar att ha massor med bollar i luften till att nu prioritera en boll i taget är ett stort steg.  
Jag var en person med full fart, nu går allt i slowmotion. 
Förr mindes jag namn, saker, siffror.. nu glömmer jag från en sekund till en annan.  
Från att vara en person som ogillar mediciner så otroligt mycket att jag knappt tog en huvudverkstablett till att jag nu tar "en näve" tabletter om dagen är också ett stort steg. 
Just nu tar jag 150 mg Venlafaxin, 150 mg Ranitidin, vitaminer,  p-piller + en Lergigan på kvällen. 
Svårt att veta om de hjälper, men de deprimerade perioderna har i alla fall blivit färre. Ångestattackerna kommer ändå och helt utan förvarning för det mesta.  
Snart ska jag få träffa en ny psykolog. Jag har haft två jättebra. Men de var egentligen på "fel avdelning". Nu hoppas jag på att jag får en behandling. Är galet orolig för det mötet, samtidigt som det är vad jag behöver.  "Tänk om de tycker att jag ser frisk ut, eller att jag låter frisk" Alltså så dumt jag tänker. .. de om några kan nog se igenom min mask. 
 Under dessa år har det gått massor med energi till försäkringskassan,  arbetsgivare och doktorer. Att förklara och försvara är jobbigt. 
Även andra i min närhet har flera gånger sagt att jag ska göra "si eller så" eller "rycka upp mig". 
Ofta har jag velat ha en stort blödande sår i pannan, något  som skulle göra att det syns riktigt tydligt hur jävla illa det är på insidan. 
 
Det kommer situationer och tankar som gör mig ledsen ibland ändå förstås.  Som i alla människors liv. 
Hur ledsen jag än blir så tror jag ändå att allt händer av en anledning. 
Jag lär mig så otroligt mycket på denna resa,  både om mig själv men även om andra. 
Flera relationer har "försvunnit" under denna tid. Jag tror inte de har försvunnit egentligen,  utan de har nog aldrig varit så nära som jag trodde.
Samtidigt har andra relationer tillkommit , så glad och tacksam över alla fina människor som jag har i mitt liv ♡
 
Självklart vill jag bara umgås med människor som gillar mig och vill ha mig i sitt liv. Allt annat vore ju tokdumt  :-)
 
Jag kommer alltid göra mitt bästa, med att alltid vara snäll, både mot mig själv och andra. Jag skulle aldrig ha ett behov av att göra andra illa. Det finns så mycket elakheter här i världen - jag tror de bekämpas bäst med godhet och kärlek ♡ 
 
 
Jag jobbar 25% nu och det går bättre och bättre. Det känns faktiskt toppenbra!
Det jag jobbar med nu är att få ordning på balansen. Jag gör av med för mycket energi de dagar jag jobbar vilket gör att energin är slut dagen efter.  Så nu ska jag lära mig att hushålla på energin.
 
Orken infinner sig ändå oftare,  underbart att orka vara med barnen mer ♡ 
 
Heja mig!   ;-) 
 

imponerad

När sambon jobbar sitt förmiddagspass 6:00-18:00 åker han klockan 5:00. 
Då måste jag ta barnen till skolan och förskolan.  
Eftersom jag inte har körkort innebär det att vi tar en morgonpromenad.
Promenaden tar ungefär 20 minuter, men då halvspringer vi.
Jag är alltid sen *suck* Stress är verkligen det sista jag behöver. 
Det tog en timme i morse att lämna alla tre och komma hem igen.
Jag gruvar mig för de dagar det kommer att vara riktigt kallt,
men "massor-av-kläder-på" så ska det gå bra *brrrr*
 
Imorse hade vi en jättebra morgon.  
Barnen åt frukost och klädde på sig utan större bus.
Men... jag blev ändå sen... senare än vanligt till och med.
Men, jag lyckades faktiskt att ta det ganska lugnt -BRA jobbat av mig! 
De fick komma lite sent, det gör inget!

Detta är sådant som är bra för mig att öva på,
världen går inte under för att jag kommer för sent!

Jag är så grymt imponerad av barnen.
De gnäller inte en enda gång att de måste gå till skolan.
I morse var det dessutom kallt och halt.
De fick massor av beröm, och mer ska de få ♥

De har fått nya vinterkläder av mormor & morfar,
Jättefina. Tack! ♥ 
Det passade jättebra att börja använda dem idag :-) 
 
 

kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe

Den senaste tiden har jag reflekterat över hur många i min omgivning som är upptagna, hela tiden.
Allas liv är ju lite stressiga, även mitt.
Jag har frågat om människor har lust att träffas och dricka kaffe, de har då svarat att de har så mycket att göra, och att de ska höra av sig när det blivit lugnare... 

Under de 3,5 åren jag nu har varit sjuk har jag fått lära mig att leva mitt liv på ett nytt sätt. 
Innan hade jag inte tid för något som jag behövde eller ville, nu tar jag mig tid till det som jag tycker är viktigt. 
För mig är det att proritera "livet" 
Jag vet att många människor klarar av att leva stressigt, men jag tycker ändå att det är lite sorgligt att de inte har tid med en kaffe.

Det är en tuff resa som jag har gjort och fortfarande gör.
Jag är dock jätteglad att jag gör denna resa som lär mig så enormt mycket,
lärdomar som verkligen är bra för mig.

Det är en underbar känsla att värdera människor inte ting, att leva nu inte senare ♥



När livet känns stressigt och när det känns som att 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna.

”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.

Så… var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”

 
 
 

"Semester!"

Igår jobbade jag några timmar innan jag nu är helt ledig i tre veckor.  
Verkligen GULD värt! *Tjohooo!"
Jag har kämpat på sedan April med att arbeta 25 % vilket för mig innebär 8 timmar/vecka. 
Jag känner dock ofta att det blir "för mycket", och att jag måste bromsa.
Så grymt trist med dessa bakslag.  
Bara att passa en tid gör att ångesten slår till, mycket människor kan vara jobbigt,  höga ljud är jättejobbigt eller paniken som bryter ut i form av svettningar och hjärtklappning då jag åker buss.  
 
Det visar sig direkt på mitt mående då jag jobbat lite för mycket. Jag gråter för minsta lilla och tappar verkligen all energi. Dränerad inifrån och ut. 
 
Jag har efter över tre år som sjuk haft otaliga kontakter inom vården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och andra ställen. Många motgångar, krångliga blanketter och helt otroliga bergochdalbanor.
När jag mådde som sämst,  då jag bara grät och inte tog mig upp ur sängen fick jag avslag på min ansökan om sjukpenning.  I 5 månader fick jag inte en krona. Vi levde på gränsen ekonomiskt under den tiden. Att inte bli betrodd är verkligen superjobbigt. Fy, sådant önskar jag inte min värsta fiende. Det gjorde dessutom att jag mådde ännu sämre..  
 

Jag är så grymt tacksam över de underbara människor jag har i mitt liv, som hjälpt mig genom att finnas för mig.
Utan dem hade jag inte orkat hålla mig ovanför ytan, utan jag hade nog sjunkit som en sten. 
 
Det är lite som ett lotteri detta med vilka personliga kontakter en får. Har en tur blir den en kontakt som passar. 
Just nu känns mina kontakter jättebra,  en så skön känsla att jag gråtit glädjetårar över detta.  Men, OJ vad jag är värd lite medgång nu. 
 
Jag blir sjukt frustrerad att det tar sådan tid att komma på fötter.. Jag måste påminna mig själv om hur bra jag gör det, att jag idag faktiskt för det mesta kommer upp ur sängen. 
 
Denna dag har jag varit totalt slut. Efter duschen i morse orkade jag bara kamma håret och klä på mig. Fick skjuts till optikern sedan hem och åter i säng. 
 
Nu håller jag tummarna att denna dags vila var vad kroppen behövde och att jag är lite piggare imorgon.   
 
Min "semester" ska ägnas åt återhämtning och det bästa som finns: min lilla familj ♡ 
 

Återhämtning

Det går bra men är samtidigt otroligt tufft att så smått börjat min återgång till arbete.
Det är få timmar i veckan, men de 8 timmarna känns som 42.
Att ha varit borta från arbete i över tre år är ju en omställning bara det.
Mycket är nytt: datasystem, kassafunktion och rutiner.
Jag känner ofta att jag är långt ifrån "frisk". Jag tar längre tid på mig att lära mig nya saker, jag är överhuvudtaget lite långsammare.
Jag gråter fortfarande ibland helt utan förvarning och anledning.
Det mesta är en utmaning, bara att ta mig till jobbet med bussen är en stor påfrestning som gör att jag är helt slut när jag kommer fram. 
Mycket människor, mycket ljud och stressiga situationer  gör att ångesten kommer i raketfart, hjärtat klappar och svetten rinner. 
Men, fy fan vad jag är braaa som faktiskt fixar detta stora steg! 
 
Jag måste dock jobba mycket mer med att hojta till när det inte känns bra. Jag är så otroligt sämst på det. Vill inte vara till besvär, vill vara duktig och vill vara omtyckt. Det är svårt, men jag tar små steg åt rätt håll. 
 
Igår hade jag en hemsk dag.
Stress och ett påklistrat "service-leende" både på jobbet, men även före och efter sög ur all den energi som fanns i min kropp och knopp. 

Så idag blir det en otroligt välbehövlig dag för återhämtning.  
 
Efter en rask prommis till och från förskolan är det dags för en nutrilettshake, en stor vatten och en god efterlängtad kaffe. De pulserande fötterna och benen ska läggas i högläge. 
Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är en fantastisk dag ♡
 
 

nervös

Lite nervös och väldigt orolig men ser samtidigt fram emot mitt besök hos min nya person på sjukhuset.
Tror och hoppas på hjälp och verktyg som  gör att jag får lite ordning och reda i livet och hittar en bättre balans på känslorna ♥  
 
 
 

Ledsen

Denna dag blev inte bra alls, en riktig skitdag! 
Ibland kan människor verkligen såra så vansinnigt mycket.

Det kändes som att jag fick en fotboll hårt i magen, jag tappade andan totalt. 
Tankarna snurrar fortfarande som popcorn i huvudet.

Eftersom jag har varit själv med barnen så har alternativet "dra täcket över huvudet och tokgråta" inte funnits...
Det har jag försökt att se som positivt... Jag har bakat med barnen, lyssnat på musik och dansat. 
Så fort de hade somnat sprutade dock tårarna, vi snackar värre än Lille Skutt 

Nu längtar jag tills denna dag är över. Jag samlar kraft och ser fram emot en bättre dag.

Jag känner att det får vara nog nu... 
Jag kör ett vårskrik (som Ronja Rövardotter gör)

Adjö Ångest


I morse när jag vaknade studsade jag upp med ett RYCK!
Ni vet som om jag hade försovit mig. Hjärtklappning och ångest..
En härlig känsla då jag kom på att jag är ledig idag.
Då var det skönt att varva ner med en kopp kaffe och en lugn stund framför tv:n med mina fina killar.

Jag är mästaren av alla katastrofplanerare i världen.
När vi åker bil och en annan bil kör upp bredvid tycker jag helt plötsligt att den håller på att köra in i oss, jag drar åt mig andan och blir livrädd!
Eller när något av barnen trillar, jag blir helt stel, hjärtat klappar och svetten rinner.
Det är liksom så illa att jag ser olyckorna innan det har hänt något, blodet sprutar och jag hör hur någon skriker. Jag blir alltså rädd även om inget händer.

Den största paniken kommer av sådant som har med olyckor och barnen att göra.
Jag har även andra saker som triggar ångesten, ibland vet jag inte ens vad det är.

Jag har alltid älskat att planera saker. Allt från skojiga fester till planering på jobbet.
Jag har till exempel alltid tänkt: "vill jag gå på fest så måste jag göra en" 
Nu har jag kommit på vilket konstigt tankesätt det var.
Jag är ju omtyckt ändå, jag får komma på fester utan att göra en. 
Människan är ett flockdjur, vi gör allt för att inte bli ensamma, för att få tillhöra gruppen.
Jag vet tillfällen i mitt liv där jag kämpat som en galning för att få vara med...
Nu vet jag att jag duger som jag är.
Jag behöver inte vara andra till lags, eller göra dem tjänster för att bli omtyckt. 
Det kan dock vara svårt att välja rätt flock.

I detta arbete ingår också att säga ifrån när jag blir illa eller orättvist behandlad och att säga vad jag tycker. 
Samtidigt visar jag då barnen att det aldrig är ok att behandla någon respektlöst och att uppskatta alla fina människor.

Det svåraste i detta arbete är att jag tappat mig själv lite.
Jag vet inte riktigt vad jag vill, vad jag tycker eller vad jag behöver..
så det är steg 1. Men "I´m getting there"

Nu minskar jag all planering. (utom den planering som man måste ha i en trebarnsfamilj :-) )
Jag jobbar på att släppa kontrollen.

FAN vad bra detta kommer att bli!
 

Första dagen på resten av April

 
Idag är det måndag 31/3 och vår "Aprilmånad" börjar.

Alla tre barnen är på förskola/skola/fritids, sambon arbetar dagtid och jag ska arbeta 25%.
Sambon lämnar barnen och jag hämtar dem. Detta ska bli så roligt att få testa. Vi är vana att arbeta kvällar, nätter och helger och nu får vi ju testa att "leva som alla andra" Att äta middag tillsammans varje dag ska bli hur härlig som helst!
Idag börjar 8-åringen att gå hela dagar i skolan efter operationen. Det blir svårt att få honom att ta det lugnt på gymnastiken, raster och utflykter. Vi har sagt till alla lärare att påminna honom då och då.

Idag börjar även en ny tid för min resa åter till arbetet. Jag har nu arbetsprövat klart.. En ny sjukskrivning påbörjas. Jag ska arbeta 25%. 
Jag har en stor oro i magen inför detta eftersom i början av min sjukskrivning för tre år sedan godkändes den inte av försäkringskassan och jag blev utan sjukersättning i över 4 månader. En mycket tuff tid som jag inte vill uppleva igen.
Jag försöker att inte tänka på detta utan lägger energin på det som behövs istället. 
Jag måste hela tiden bromsa mig själv lite, helst på arbetet. Jag är livrädd att det ska bli stora bakslag i mitt mående. Nu när arbetsgivaren ska betala för min tid där känns det som att jag måste göra "nytta"... Men, jag tar det lugnt, ett steg i taget!

Imorgon är det Första April, brukar ni bli lurade?
Har Ni inte kommit på några bra lurerier har ni denna dag på er ;-)
 

Må bättre kurs del 8 Självbild Självkänsla Självförtroende

Nu har det kommit till del 8 i Må bättre kursen som jag går.
Den handlade om Självbild Självkänsla Självförtroende.

Denna del av kursen blev överraskande superduperjobbigt för mig.
Direkt när vi började att prata om

Självtillit - tillit till din egen duktighet och
Självkänsla - Värdet du har i dina egna ögon

så kände jag att shit vad lågt detta är efter att jag blev sjuk.
Innan hade jag en ganska bra tro på mig själv, nu helt plötsligt känner jag mig plutteliten...
Att dessutom människor som jag trodde var nära inte vill ha med mig att göra, gör ju inte att jag känner mig värdefull tyvärr...
Trist, verkligen.

Men det känns helt underbart att det faktiskt är fullt möjligt att få tillbaka tron på mig själv och min självkänsla,
att jag kan bygga upp detta helt själv.

Jag ska börja med att
Tänka tillbaka på händelser tidigare i mitt liv då jag har lyckats bra med saker och ting - sedan ta med just den känslan.

Min hjärna ska sedan ha kontinuerliga städningar. Städa bort alla hinder för positiv utveckling.
Bort med det trista, så att det skojiga får plats :-)

Det viktigaste i mitt liv prioriteras och får en stor plats.
Det är förstås alla fina människor som finns i mitt liv men också allt som gör att jag får "Må-Bra-känslor"
Till exempel: Promenader, träna, kramas, solsken, fågelsång, umgås med vänner, fixa med blommor.


Denna gång på kursen var som sagt  lite extra jobbig och tårarna fyllde ögonen mer än en gång.
Men, det gör ju också att jag förstår att arbetet med detta är bra för mig och viktigt.

Vi fick många tips på övningar, som vi sedan kan göra hemma.

* Skriva ner saker som jag får "må-bra-känslor" av.

* svara på: Jag är bra på att:/ jag är stolt över att jag:

* skriv ner 5 saker som jag önskar att jag klarar av, men tror att jag inte klarar av / skriv sedan samma påståenden igen men då med början "Jag kan/Jag klarar av"

* Rita mig själv och skriv så många av mina egenskaper jag kan komma på. Vilka egenskaper vill jag ändra, förbättra eller tillföra?

*Skriv ner tre BRA saker med dagen innan jag lägger mig.

*Starta varje morgon med ett "Spegeltal"
Se mig själv i spegeln och säg högt något positivt till mig själv.
"Hej vackra du, nu ska vi ta och ha en toppenbra dag!!!"


Använda affirmationer och visualiseringar för att nå mina önskningar och mål. 

Exempel på affirmationer:
-Jag är en värdefull person.
-Jag är bra som jag är
-Jag är stolt över mig själv
-Jag duger och jag kan
-Jag tycker om att vara mig
Jag kan bli vad helst jag önskar mig.
-Ingen kan vara bättre på att vara mig än just jag 


Många av övningarna var riktigt skoj att göra.
Jag kom på många saker som jag är bra på och som jag är galet stolt över.

Detta med bra självkänsla känns extra viktigt eftersom jag är en mamma,
jag vill föra över så mycket jag kan av detta på mina barn,
de ska verkligen varje dag få veta hur värdefulla de är.
Att de aldrig behöver göra något för att vara omtyckt, att de duger som de är ♥
Så med en positiv och glad känsla jobbar jag vidare med detta :-) ♥
 

Må bättre kurs

Jag fick tips av finaste väninnan om en "Må bättre kurs" en kurs i mental träning och avslappning.
Jag mailade och hade den otroliga turen att komma med. 
Det var fullt, men det blev en plats ledig  sista stund.

Kursen har nu pågått i tre veckor av elva.

Teoritimmarna som är 1,5 timme/vecka innehåller olika teman.
Hittills har vi tex lärt oss:

•Avspänningsträning
•Vad är stress, hur påverkar det oss? 
•Stresshantering
•Andningens betydelse för vår hälsa
•Snabbavspänningsmetod i vardagen
•Alternativa medvetandet/hur hjärnan fungerar

Jag har fått CD-skivor med daglig träning.
De tre första veckorna har jag gjort en avspänningsövning på 30 minuter varje dag.

Det var asjobbigt de första gångerna.
Kroppen "skriker" när jag försöker slappna av.
Det vibrerar överallt och gör ont lite här och var.
Hjärnan arbetar som aldrig förr.
Tanken är att jag ska lyssna på CD:n, men till en början "försvann" jag hela tiden och började tänka på annat. Det "blixtrar" av tankar som bara poppar upp i rasande fart.
Jag har flera gånger börjat gråta helt utan förvarning., tårarna forsar då helt ohejdat (Niagarafallet ligger i lä här)
Men "övning ger färdighet". Det är fortfarande svårt, men jag blir bättre och bättre på det.
Otroligt skönt är det i alla fall.

Igår var det kursens fjärde tillfälle. Då ska vi börja finna vårt "mentala plats"
Jag har redan en "trygg plats" som jag använde under mina besök hos psykologen så den platsen fungerar jättebra!
Olika andningsövningar har jag fått lära mig också.
Jag kan fortfarande inte andas med magen utan andas väldigt högt upp i bröstet, och snabbt.
Jag ger mig dock inte, det gäller att öva, öva, öva :-)


 
Den vänstra hjärnhalvan är den dominanta

osynlig sjukdom

Den senaste tiden har jag mötts av så mycket oförståelse vad gäller "gått in i väggen", utmattningssyndrom, utbränd... 
Det är absolut inte lätt att förstå, det finns lika många sorter av denna sjukdom som det finns människor och dessutom massor av olika nivåer. Det är ju enklare att förstå och förklara en sjukdom som syns. Ibland önskar jag att jag kunde dra av plåstret och visa det enorma såret, hur det blöder.
Min sjukdom (Utmattningsdepression som jag har ) är väl dold, det är ju ingen som ser kampen jag har haft för att ens ta mig ur sängen, för att ens få på mig kläder. Ingen ser ju att bakom min leende mask gråter jag floder av tårar. Det syns ju inte att hjärtat håller på att klappa ut ur bröstkorgen (även om jag är helt säker på att det måste synas) Den stora klumpen som sitter i svalget är helt osynlig.  Fast att den är stor som en fotboll så syns den konstigt nog inte. 
 
Trots att det inte syns är ju inte tillståndet ovanligt. Fler och fler drabbas. Då får fler och fler även veta lite mer om vad det innebär. 
 
Jag kan ändå känna mig stött, och nästan kränkt när någon säger att de mår som mig när de i själva verket är trött. När de säger att de mår som mig när de inte klarar av sitt träningspass.
Jag har inte varit sjuk i tre år för att jag varit "trött" eller för att jag inte "orkar" ett träningspass.
Jag förstår dem dock, helt och fullt. Det är inte lätt att sätta sig in i och förstå en osynlig sjukdom. 
Jag har lovat mig själv att förklara så gott jag kan för alla i min omgivning ♥ Ja, för de som jag känner har ett behov av att veta.
 
När jag mår som sämst tar jag mig inte upp ur sängen, allt har liksom slagit av. Det känns som att någon har tryckt på "Off-knappen"
Jag har inte ett val att gå en promenad eller på gymet. Jag är inte trött.  
Jag har inga val alls, det är tvärstopp. 
 
Det absolut jobbigaste är att som mamma inte klara av att ta hand om mina barn. Skuldkänslorna blir enorma av detta, dessutom finns det inte något jag hellre vill. Nu får jag massor av hjälp med barnen och klarar också av mer och mer. 
Detta är också det svåraste för mig, min vilja. Den är grymt stark. Jag vill vara med barnen, jag vill vara social, jag vill städa, jag vill träna på gymet, jag vill arbeta... Min vilja måste bromsas. Det är inte det jag vill som är vad jag behöver. Det är inte det jag vill som är vad jag klarar av..
Det är min vilja som delvis gjort att jag blev sjuk. Jag vill allt, hela tiden, överallt, gärna samtidigt...  
Jag hart lärt mig att prioritera, det som är viktigt går först. Mycket prioriteras bort helt.
 
Jag är inte samma som innan, vilket är läskigt, att inte känna igen sig själv.
Nu är jag helt säker på att denna människa är bättre än innan så det känns i alla fall väldigt bra.

Jag har fortfarande svårt att läsa texter, svårt att lära mig nya saker och svårt att komma ihåg saker, men det går.. men mycket långsammare :-) 
 
 
Nätterna är tuffa. Då kör hjärnan igång ordentligt. "Popcorn i hjärnan" Planering på högsta nivå. Den vill planera helt oviktiga saker, viktiga händelser och har helt fantastiska idéer. , jag sover som mest i tre omgånger ca 1,5 timmar per gång.
Detta gör att dagarna blir otroligt tuffa. Utan att överdriva kan en sömnlös natt göra att jag känner mig onykter, som att kontrollen är bortblåst.

Jag har jag börjat arbetspröva.  2 timmar per dag. Det tuffaste är att ta mig dit och därifrån. Jag är helt slut när jag kommer hem...men stolt! Jag är på väg åt rätt håll, i små små steg.

Mitt i detta har min höft har ställt till det rejält för mig. Nu har jag börjat träna, och börjat jobba, då känns det skit att höften gör ont.
Men jag kämpar vidare, känner mig ännu stoltare, shit vad bra jobbat av mig!  :-) :-) 
 
Tjohooo!
 
 
 

Åkt buss!

Jag har åkt buss.
Jag har börjat arbetspröva. 
 
Detta är otroligt stort för mig. 
Det känns faktiskt bra. Jag är noga med att ta det i små steg. Babysteps åt rätt håll är bättre än stora steg åt fel håll. 
Jag har inte gjort detta på tre år så det är väldigt ovant. 
Svetten pärlade i pannan och hjärtat höll på att klappa ut ur bröstet när jag satt på bussen. Men med massor av jäklar anamma och djupa andetag gick det bra!  
 
Jag har varit tokslut när jag kommit hem.. då har jag försökt att vila. Jag vill ju vara med barnen också. 
Jag ska hitta balansen,  snart så :-)
 
 Jag ger mig själv en stor klapp på axeln "Bra jobbat!" och dansar en "happy dance"
 
 
 
 

♥ Måndagslistan - Idag är jag glad för att...

♥ Måndagslistan - Idag är jag glad för att... 
○ jag känner mig stark och "på väg"
○ jag känner mig glad
○ jag har en underbar familj som får mig att må toppen!
○ jag är så tacksam över otroligt fina vänner i mitt liv
○ jag har påbörjat min viktresa

Måndagslistan är en peppning till mig själv
för att komma ihåg att fokusera på allt det fina och bra som finns i mitt liv ♥ 



Har Ni sett filmen om den svarta hunden?
Den Svarta Hunden 
Jag tror att alla har en svart hund, de är bara olika stora.. :-)

Utförsäkrad

 
 
Utförsäkrad...
Jag blir rädd och får panik..
Jag känner mig inte friskare snarare tvärtom....


Treat others the way you want to be treated

Detta  är inte ett roligt eller särskilt glatt inlägg, det krävs dessutom en hel massa mod för att skriva det.
Jag känner att jag vill skriva det ändå "skriva av mig" eller vad det nu kan heta.

Snart är det tre år sedan jag blev sjuk. Jag "sprang in i en stenhårt vägg i full fart",
eller drabbades av en utmattningsdepression som det heter.

Livet har varit som en känslomässig bergochdalbana sedan dess.
Troligtvis var mitt liv så redan innan, men nu känner  jag allt på ett helt annat sätt.
Nu kämpar jag varje dag, varje minut, varje sekund för att jag ska må bättre.
Det är grymt svårt och tuff att ändra mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara och mitt beteende,
men jag är på väg åt rätt håll, och har kommit mycket långt på vägen att bli "frisk" 

Samtidigt som denna "krasch" förvann min mormor ur mitt liv och även flera andra nära släktingar.
Jag vet än idag inte varför, jag vet att jag inte har gjort dem något ont.
Det som gör mig mest ledsen är att de inte vill träffa mina barn. 
Minstingen som blir två år snart har de aldrig ens träffat.

7-åringen frågade på julaftonsmorgonen
"mamma har jag en gammelmormor?"
"Ja det är ju mormors mamma, kommer du ihåg gomma?"
Han svarar "näee..  hon är död va?"
"Nej, hon är inte död, vi träffar henne inte så ofta bara" svarar jag
Tårarna brände rejält bakom ögonlocken...

Usch, hur kan man göra såhär?
Hur kan man bara kasta bort människor ur sitt liv helt utan anledning?

Under dessa tre år jag har varit sjuk har jag ju också fått lära mig
"the hard way" vilka som är mina riktiga vänner.
Många har försvunnit helt ur mitt liv.
Det gör väldigt ont när människor som man har känt hela livet,
sådana som man trodde var riktigt riktigt nära vänner försvinner när man som mest behöver dem.

Samtidigt har jag kommit närmare andra i min umgängeskrets,
och det har kommit nya härliga människor i mitt liv, vilket känns helt fantastiskt.
Jag värderar alla i min närhet högt, de betyder jättemycket för mig ♥

Jag har ju dessutom världens bästa mamma och pappa, bröder med respektive,
den  underbaraste sambon och de tre härligaste barnen i hela universum ♥
Jag är lyckligt lottad!  

Nu har jag bestämt mig för att gräva fram "jäklar anamma", som jag vet att jag har långt därinne.
Nu ska all min energi läggas på positiva saker, människor och händelser.
Jag ser fram emot ett nytt härligt år. 

Välkommen 2014
:-)

Stress och sjukdomar

Jag har fått skumma knölar på händerna, de gör inte ont eller så.. men de är inte så tjusiga direkt. De heter Granuloma annulare, eller något liknande. Ingen som vet varför man får dem, eller hur man blir av med dem. De ska försvinna av sig själv. Det finns de som får dem på ställen där de kan göra ont. tex under fötterna. Då behandlar man dem med kortisonsprutor.
De sägs komma av Stress.

Jag tappar hår just nu, massor. Det är läskigt mycket, nu har jag väldigt mycket hår så det syns inte.
Det kan bero på Stress.

Förra veckan fick jag den vidrigaste tandvärken. En sanslös pain, nästan som att föda barn, ja... nästan!
Jag hade värk i hela ansiktet, stoppade tandkräm i munnen för att det skulle gå över. Jag låg och skrek hela natten. Jag fick tabletter av en god vän som tog bort det värsta, tack det var tur!
Jag åkte akut till tandläkaren. Jag har inget fel på mina tänder!
Det var små sår och en blåsa på tandköttet "Afte" kallade hon det. Jag skulle dutta lite ättika på blåsan och ta värktabletter. Jag fick penicillin för inflammation i käken.
Man kan få detta av.. Stress


Vik hädan stress!
Jag tänker må bra, så det så! ♥



Utmaningar

1 timme tar det allt som allt att gå till förskola och skola.
Exakt 17 minuter (enligt runkeeper) att gå till skolan.

BRA jobbat av mig!
 


Tidigare inlägg
RSS 2.0