min väg tillbaka

 
Om lite mindre än en månad har jag varit sjukskriven i fyra år.  Fyra år! Det är en lång tid, men det får ta den tid som behövs - det viktigaste är ju att jag blir frisk. 
Det har varit tufft, svårt och jobbigt... riktigt fördjävligt vidrigt och nattsvart ibland.  
Det jag har är utmattningsdepression med ångestpåslag.
 
Det jobbigaste är när jag inte känner igen mig själv. Från att vara en person som älskar att ha massor med bollar i luften till att nu prioritera en boll i taget är ett stort steg.  
Jag var en person med full fart, nu går allt i slowmotion. 
Förr mindes jag namn, saker, siffror.. nu glömmer jag från en sekund till en annan.  
Från att vara en person som ogillar mediciner så otroligt mycket att jag knappt tog en huvudverkstablett till att jag nu tar "en näve" tabletter om dagen är också ett stort steg. 
Just nu tar jag 150 mg Venlafaxin, 150 mg Ranitidin, vitaminer,  p-piller + en Lergigan på kvällen. 
Svårt att veta om de hjälper, men de deprimerade perioderna har i alla fall blivit färre. Ångestattackerna kommer ändå och helt utan förvarning för det mesta.  
Snart ska jag få träffa en ny psykolog. Jag har haft två jättebra. Men de var egentligen på "fel avdelning". Nu hoppas jag på att jag får en behandling. Är galet orolig för det mötet, samtidigt som det är vad jag behöver.  "Tänk om de tycker att jag ser frisk ut, eller att jag låter frisk" Alltså så dumt jag tänker. .. de om några kan nog se igenom min mask. 
 Under dessa år har det gått massor med energi till försäkringskassan,  arbetsgivare och doktorer. Att förklara och försvara är jobbigt. 
Även andra i min närhet har flera gånger sagt att jag ska göra "si eller så" eller "rycka upp mig". 
Ofta har jag velat ha en stort blödande sår i pannan, något  som skulle göra att det syns riktigt tydligt hur jävla illa det är på insidan. 
 
Det kommer situationer och tankar som gör mig ledsen ibland ändå förstås.  Som i alla människors liv. 
Hur ledsen jag än blir så tror jag ändå att allt händer av en anledning. 
Jag lär mig så otroligt mycket på denna resa,  både om mig själv men även om andra. 
Flera relationer har "försvunnit" under denna tid. Jag tror inte de har försvunnit egentligen,  utan de har nog aldrig varit så nära som jag trodde.
Samtidigt har andra relationer tillkommit , så glad och tacksam över alla fina människor som jag har i mitt liv ♡
 
Självklart vill jag bara umgås med människor som gillar mig och vill ha mig i sitt liv. Allt annat vore ju tokdumt  :-)
 
Jag kommer alltid göra mitt bästa, med att alltid vara snäll, både mot mig själv och andra. Jag skulle aldrig ha ett behov av att göra andra illa. Det finns så mycket elakheter här i världen - jag tror de bekämpas bäst med godhet och kärlek ♡ 
 
 
Jag jobbar 25% nu och det går bättre och bättre. Det känns faktiskt toppenbra!
Det jag jobbar med nu är att få ordning på balansen. Jag gör av med för mycket energi de dagar jag jobbar vilket gör att energin är slut dagen efter.  Så nu ska jag lära mig att hushålla på energin.
 
Orken infinner sig ändå oftare,  underbart att orka vara med barnen mer ♡ 
 
Heja mig!   ;-) 
 

Kommentarer
Postat av: Veronica, Mamma till 4livliga

Jag känner igen mig mycket i ditt inlägg med.. Får jag fråga vad du arbetar med? Själv är jag undersköterska i hemvården :)

2015-01-17 @ 22:46:52
URL: http://4livliga.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0