Ingen operation
I fredags var vi laddade och förberedda. 7-åringens småbröder var hos mormor och morfar som tagit ledigt. Han var dushad, hade ej ätit och emlaplåster på handen var ditsatt.
När vi kom till väntrummet blev hans ansikte i en nyans av kritvit. Redan hemma sa han att han mådde illa, men då trodde jag att orsaken var tidig morgon i kombination med att han var toknervös.
KABOOOM, så sprang han in på toaletten och kräktes... tre gånger...
Vi blev inropade, bytte om till sjukhusskjorta och fick sjukhusarmband med namn och personnummer på.
Då hade han återfått färgen i ansiktet. Vi berättade för sköterskan att han kräkts och att vi inte visste orsaken.
Narkosläkaren tog då beslutet att han inte ville söva honom.
Med dubbla känslor skrek jag "neeej, vad ska vi göra då??!"
Det hade ju varit svårt att få denna tid för operationen och vi har ju väntat så länge. Denna tid hade de "gjort" bara för oss.
Samtidigt förstår jag att de inte vill söva någon som kräks. Bra av narkosläkaren att inte ta några chansningar.
Vi gick ner till Käkkirurgen. De mötte oss i dörren eftersom de var på väg till oss.
De tittade på en gång i datorn hur det såg ut med tider, de ska ringa oss imorgon. Nu håller vi tummarna allt vad vi kan att de hittar en tid så snart som möjligt.
De två tänderna i nederkäken sticker ut mer och mer. Nu gör det ont när han äter eftersom dessa tar emot upptill. Detta på grund av att cystan sakta växer, tar plats och förstör.
Lilleman fortsatte må dåligt när vi kom hem. Vad det berodde på vet vi inte. Han kanske var så orolig...
Nu tar vi nya tag!! Hoppas på ett positivt telefonsamtal imorgon.
