Lilla Tegelhuset

Den senaste tiden har jag mötts av så mycket oförståelse vad gäller "gått in i väggen", utmattningssyndrom, utbränd... 

Det är absolut inte lätt att förstå, det finns lika många sorter av denna sjukdom som det finns människor och dessutom massor av olika nivåer. Det är ju enklare att förstå och förklara en sjukdom som syns. Ibland önskar jag att jag kunde dra av plåstret och visa det enorma såret, hur det blöder.

Min sjukdom (Utmattningsdepression som jag har ) är väl dold, det är ju ingen som ser kampen jag har haft för att ens ta mig ur sängen, för att ens få på mig kläder. Ingen ser ju att bakom min leende mask gråter jag floder av tårar. Det syns ju inte att hjärtat håller på att klappa ut ur bröstkorgen (även om jag är helt säker på att det måste synas) Den stora klumpen som sitter i svalget är helt osynlig.  Fast att den är stor som en fotboll så syns den konstigt nog inte. 

 

Trots att det inte syns är ju inte tillståndet ovanligt. Fler och fler drabbas. Då får fler och fler även veta lite mer om vad det innebär. 

 

Jag kan ändå känna mig stött, och nästan kränkt när någon säger att de mår som mig när de i själva verket är trött. När de säger att de mår som mig när de inte klarar av sitt träningspass.
Jag har inte varit sjuk i tre år för att jag varit "trött" eller för att jag inte "orkar" ett träningspass.

Jag förstår dem dock, helt och fullt. Det är inte lätt att sätta sig in i och förstå en osynlig sjukdom. 

Jag har lovat mig själv att förklara så gott jag kan för alla i min omgivning ♥ Ja, för de som jag känner har ett behov av att veta.

 

När jag mår som sämst tar jag mig inte upp ur sängen, allt har liksom slagit av. Det känns som att någon har tryckt på "Off-knappen"

Jag har inte ett val att gå en promenad eller på gymet. Jag är inte trött.  

Jag har inga val alls, det är tvärstopp. 

 

Det absolut jobbigaste är att som mamma inte klara av att ta hand om mina barn. Skuldkänslorna blir enorma av detta, dessutom finns det inte något jag hellre vill. Nu får jag massor av hjälp med barnen och klarar också av mer och mer. 

Detta är också det svåraste för mig, min vilja. Den är grymt stark. Jag vill vara med barnen, jag vill vara social, jag vill städa, jag vill träna på gymet, jag vill arbeta... Min vilja måste bromsas. Det är inte det jag vill som är vad jag behöver. Det är inte det jag vill som är vad jag klarar av..

Det är min vilja som delvis gjort att jag blev sjuk. Jag vill allt, hela tiden, överallt, gärna samtidigt...  

Jag hart lärt mig att prioritera, det som är viktigt går först. Mycket prioriteras bort helt.

 

Jag är inte samma som innan, vilket är läskigt, att inte känna igen sig själv.
Nu är jag helt säker på att denna människa är bättre än innan så det känns i alla fall väldigt bra.

Jag har fortfarande svårt att läsa texter, svårt att lära mig nya saker och svårt att komma ihåg saker, men det går.. men mycket långsammare :-) 

 

 

Nätterna är tuffa. Då kör hjärnan igång ordentligt. "Popcorn i hjärnan" Planering på högsta nivå. Den vill planera helt oviktiga saker, viktiga händelser och har helt fantastiska idéer. , jag sover som mest i tre omgånger ca 1,5 timmar per gång.
Detta gör att dagarna blir otroligt tuffa. Utan att överdriva kan en sömnlös natt göra att jag känner mig onykter, som att kontrollen är bortblåst.

Jag har jag börjat arbetspröva.  2 timmar per dag. Det tuffaste är att ta mig dit och därifrån. Jag är helt slut när jag kommer hem...men stolt! Jag är på väg åt rätt håll, i små små steg.

Mitt i detta har min höft har ställt till det rejält för mig. Nu har jag börjat träna, och börjat jobba, då känns det skit att höften gör ont.
Men jag kämpar vidare, känner mig ännu stoltare, shit vad bra jobbat av mig!  :-) :-) 

 

Tjohooo!