Barn och olyckor
Som förälder har jag nerver och hjärtat utanpå kroppen, jag har liksom känselspröt och antenner som gör att jag nästan innan olyckan har skett både ser den och känner den.
Idag klättrade Xerxes ur spjälsängen. Det var väl något som var väntat, han blev ju ändå 18 månader nu den 4 Augusti. Dock var det såklart ändå superläskigt.
Smällen var hög, han skrek högt, en bula, ett sår i pannan, ett sår på tungan och han blev läskigt blek.
Vi kylde pannan och han fick dryck med is.
Det gick bra ♥
Idag klättrade Xerxes ur spjälsängen. Det var väl något som var väntat, han blev ju ändå 18 månader nu den 4 Augusti. Dock var det såklart ändå superläskigt.
Smällen var hög, han skrek högt, en bula, ett sår i pannan, ett sår på tungan och han blev läskigt blek.
Vi kylde pannan och han fick dryck med is.
Det gick bra ♥
Aj aj aj! Stackars liten. Jag har dock lärt mig att det är ett gott tecken att de skriker direkt efteråt, annat är det när det blir helt tyst efter ett rejält fall :S
Min lilla är ju så knäpp och härdad så när han trillar (som är flera gånger dagen) ute på tomten så han börjar blöda eller får blåmärken och bulor, så går han bara vidare som ingenting har hänt... Om vi inte reagerar med att springa fram och vara oroliga förstås. Då tittar han upp och ser jätteledsen ut. Klassiskt ^^